holmtuva.blogg.se

Ända sen jag var liten så har jag fått höra om dethär med magkänsla. Vad är igentligen magkänsla? Är det när magen knorrar för att man är hungrig? Eller när man mår illa om man inte har ätit på väldigt länge? Jag tror att när man gör något som man tycker om och vet att det är rätt så känner man det i hela kroppen och magen kan bli full av fjärilar medans när man gör något som inte riktigt känns helt hundra eller som man vet är fel så har man dendär gnagande känslan av obehag i magen. Jag är inte så gammal, jag är bara femton år, men under mina femton år har jag gjort både det ena och det andra, både bra och dåliga saker. Under vissa perioder som när jag skolkade en del t.ex i slutet av sexan så glömde jag bort magkänslan. Jag visste precis att det jag gjorde var helt åt skogen fel men jag valde att göra det ändå. Jag valde att ignorera att magkänslan skrek fel, fel, fel och såsmåningom avtog den och jag kände inte av det alls. Tills jag insåg att det var ju väldigt tokigt det jag gjort och efter det så byggdes det succesivt upp igen. 

 

Jag tror att det är likadant med självkänsla. När man lyckas bryta ner sig själv tills det bara finna smulor kvar för att man blivit mobbad, blivit nertryckt eller deprimerad så måste man efter ett tag inse själv att det måste bli en ändring. Det spelar ingen roll hur många gånger man får höra från alla andra att man måste rycka upp sig, att man är stark, vacker, unik eller speciell. Det är bara tomma ord tills man inser det på egen hand och verkligen tar åt sig och växer lite i takt med att man inser sitt eget värde. Det kan ta minuter, timmar, dagar, veckor, månader och tillochmed år innan man inser det. Innan man inser att man faktiskt är så mycket mer än vad man trodde, det är inget man kan påskynda, stressa fram eller tvingas in i, hur irriterande det än kan tänkas vara att det tar tid. Jag har flera vänner som tagit sig upp efter ett fall, jag har själv gjort det efter svackor och lite gravare saker. 

 

Min kusin är en av de starkaste människorna jag vet. Idag är hon 21 år och har en pojkvän som älskar henne något otroligt. Hon har världens finaste tatuering som symboliserar det mest värdefulla för henne och har två helt underbara hundar som hon har jobbat med i både med och motgångar. När hon var yngre så var hon deprimerad i flera år i den graden att hon skar sig själv och gjorde sig illa så fort det blev tufft. För lite mer än ett år sen blev hon knivskuren, något som genast satte sina spår. Dethär året har varit oerhört tufft för henne men hon står med båda fötterna på jorden och jag ser upp till henne något otroligt. Någon gång, någon dag vill jag ha den viljestyrkan och omtänksamheten hon besitter. Hon är otroligt smart och ödmjuk och är verkligen en av de mest otroliga människorna jag känner. Hon finns alltid här för mig och hon betyder mer för mig än vad ord kan beskriva. 

 

Vad jag vill få fram med dethär är att alla kan. Vill man tillräckligt mycket så kan alla nå stjärnorna. Oavsett om man är kort eller lång, smal eller kurvig, blond eller mörkhårig, blå eller brunögd, höger eller vänsterhänt så är alla unika. Alla är speciella, och ingen förtjänar att få skit för hur man ser ut, vart man kommer ifrån eller vilka åsikter man har. Alla är lika mycket värda. Puss på er!